Kan det bli mer vemodigt och nostalgiskt än så här? Kring millennieskiftet var jag nyanställd hos min arbetsgivare och åt oftare lunch på Tinos på Kocksgatan än jag inte gjorde det. Inte för att pizzorna var fantastiska utan på grund av att på den tiden hade vi stämpelklocka och Tinos var helt enkelt den närmsta pizzerian. Givetvis var det en förutsättning att pizzorna var goda. Det var på den nivån att när jag beställde min Vesuvio frågade ”Tino” (Vi kallade honom det men efter några år påpekade han att han inte heter så…) om jag ville ha med lite mindre skinka? Han hade nämligen noterat att jag tyckte att det var för mycket skinka och därför petade bort en del. Stämpelklockan försvann, jag insåg att det var både mer hälsosamt och mer ekonomiskt att ta med matlåda och dessutom försvann ”Tino”. (Har noterat att han idag bakar härligt flottiga pizzor på Patricia Pizza på Östgötagatan.) Nåväl. Idag är min sista arbetsdag på Söder då min arbetsgivare och jag flyttar ut till förorten på måndag. Så jag passade på att ta farväl av den här tiden genom ett sista besök på Tinos. Såklart.
Tinos är en liten sunkpizzeria av klassiskt snitt. Som hos så många andra sunkpizzerior i innerstan genomgick den en renoveringsfas för 10-15 år sedan för att få en ny ”fräsch” look. vilket bara medför att det ser billigt och plastigt ut. Fejktegeltapet istället för kal ickeinredning. Själva pizzan är helt ok, en klassisk sunkpizza av ordinärt snitt. Brödet helt i sin ordning bortsett från att det hade kunnat gräddas lite, lite mer. Osten ok. Skinkan hade dock en lite lätt obehaglig skarp ton. Som sagt: Sunkpizza!
Kocksgatan 3
Lunch: Ja
Rättigheter: Nej
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar